|
|||||||||||||||
Bombningen av Stockholm och Strängnäs 1944Skrivet datum: 15 februari 2014 Uppdaterat datum: 19 maj 2014 Text: Sven-Åke Björk
Den 22 februari 1944 strax efter halv nio på kvällen skakades Eriksdalsområdet på Söder i Stockholm av en våldsam explosion. En minbomb och tre mindre bomber hade fällts inom ett 50 m långt område vid platsen för utomhusbadet, de gamla sedimenteringsbassängerna från Eriksdals nedlagda vattenverk. Eriksdalsteaterns scen träffades av minbomben och sopades fullständigt bort.Ungefär samtidigt kreverade en minbomb strax utanför P3:s regementsområde i Strängnäs. Där skadades två värnpliktiga soldater av splitter. För allmänheten blev det en chockartad upplevelse av krigets närhet och om orsaken till den Sovjetiska bombningen spekulerades det mycket. Men bara ett fåtal kände då till de bakomliggande orsakerna till bombningen. Lite bakgrund som kommer att beröras senare: I Helsingfors installerades en ny tysk ambassadör, Wipert von Blücher i maj 1935 och han lämnade landet i september 1944 då förbindelserna mellan Tyskland och Finland avbröts. Som svensk militärattaché i Helsingfors tjänstgjorde Carlos Adlercreutz (1932-1935), varunder han upphöjdes till major vid generalstaben 1933.
Hemkommen till Sverige placerades Adlercreutz först som major vid Älvsborgs regemente där han 1936 befordrades till överstelöjtnant.1936 utsågs också Adlercreutz till avdelningschef vid försvarsstabens utrikesavdelning. Adlercreutz blev 1937 den förste chefen för försvarsstabens nyinrättade underrättelseavdelning, 1939 befordrades han till överste. Posten som chef för underrättelseavdelningen innehade han till 1942. Därefter tillbringade han återstoden av andra världskriget i Helsingfors som svensk försvarsattaché. Redan vid tiden för utbrottet av finska vinterkriget 30 november 1939 varnade Sovjet via diplomatiska kanaler Sverige för att ”sympatiyttringar och hjälpaktioner kan leda till icke önskvärda komplikationer.” En tidig konkret varning var den sovjetiska U-båten, SC-311, beskjutning av den svenska ångaren Fenris den 5 januari 1940, vid Sydostbrotten strax söder om Umeå. Opinionen för att hjälpa Finland var dock alltför stark: Under parollen ”Finlands sak är vår” hade svenska friviligförband på ca 8000 man anslutit sig för att kämpa vid finnarnas sida mot den sovjetiska övermakten.
För att ytterligare hjälpa Finland organiserades en frivillig flygflotilj, F19 till norra Finland. Vid det första stridsuppdraget mot sovjetisk trupp vid Märkejärvi den 12 januari 1940 kolliderade två anfallande B-4 (Hawker Hart) och de svenska piloterna, Jung och Sterner hoppade i fallskärm och blev sovjetiska krigsfångar.
Svaret från Sovjet på detta flyganfall kom bara två dagar senare, den 14 januari, då tre sovjetiska bombplan i snöstorm flög in söder om Luleå för att anfalla norrifrån. Störda av luftvärnseld hamnade dock bomberna över Kallaxön. Under hemflygningen mot basen i Kandalaksområdet tvingades planen att nödlanda i Finland på grund av bränslebrist. Ännu en bombning mot Sverige ägde rum den 21 februari då Pajala bombades av sju sovjetiska bombplan. Bombningen ägde rum mitt på dagen i ett soligt vinterväder. Ett av bombplanen blev under hemflygningen över Finland beskjutet av jaktplan från F19 och tvingades nödlanda och besättningen blev krigsfångar. En senare omtalad person som kunde ryska var med vid förhören. Det var kapten Stig Wennerström. Frågan var ombombningen var planerad eller om det var ett misstag. Skadorna efter bombningen beräknades uppgå till 44939:53. Sovjet erkände den 6 mars 1940 att bomberna över Pajala hade fällts av sovjetryska plan, som den 21 februari flugit vilse. Sovjetregeringen framförde sitt beklagande, och en tid senare meddelades att Sovjetunionen beslutat betala 40.000 kr (960 000:- i dagens penningvärde) till Sverige som ersättning för skadorna i Pajala. Vad hände med de tillfångatagna piloterna Jung och Sterner? Jo under fyra fasans månader blev de utsatta för tortyr, misshandel och allmän ondska. I början av maj 1940 kommer de hem. ”Kroppsligt återhämtade jag mig snabbt, men inte psykiskt” säger Sterner i en intervju i Hemmets Journal 5 och 6/1982. För att rädda sitt liv hade både Sterner och Jung tvingats skriva under ett avtal med NKVD. De skulle efter hemkomsten till Sverige fungera som uppgiftslämnare till Sovjet. Sterner fick en spionutbildning och även ett hot från GPU: ”Röjer du dig som spion i Sverige, skjuter vi dig och din familj”. Den 10 maj 1940 utväxlas krigsfångar, däribland Jung och Sterner. Per Sterner och Arne Jung är nu åter tillsammans. De träffar den finske underrättelsechefen överste Rautsuo. För honom berättar de allt som de varit med om i Sovjetunionen. Rautsuo var inte förvånad utan mestadels positiv till de sätt de hade handlat. Dödshotet från Komintern skulle de ta på allvar och vara försiktiga, menade Rautsuo. I Sverige skulle vi bara berätta om våra erfarenheter för överste Adlerceutz på försvarsstaben. Han var pålitlig. I Sverige var det i övrigt vanligt med lösmynthet och vi måste hålla tyst! Den 5:e juni 1940 landar ett finskt plan med Per Sterner och Arne Jung samt ytterligare tre utväxlade svenska frivilligsoldater. Sterner och Jung möttes på Bromma av representanter från Försvarsstabens underrättelseavdelning (Björn Bjuggren, stabschef vid F19) som krävde att Sterner och Jung skulle skriva på en 50-årig tystnadspliktsförbindelse. En sådan förpliktelse kunde beordras eftersom Sterner och Jung skulle återgå till tjänst inom flygvapnet.
Ett förslag från överste Adlercreutz och kriminalintendent Martin Lundqvist var att starta ett ”spel” för att kunna tränga in i den omfattande Sovjetiska spioneriverksamheten i Sverige. Överste Adlercreutz övertalade Sterner och Jung att fungera som kontraspioner med början i september. Sterner som tjänstgjorde som kommunikationsofficer på F4 i Östersund blev den 3 december 1940 uppringd av en okänd man som presenterade sig som ”Erik Gustavsson från Seglora kyrka”. ”Erik” ville att dom skulle träffas på hotell Standard i Östersund kvällen efter. Sterner förstår direkt att ”Erik” är en sovjetisk - svensk agent. Sterner ringer upp överste Adlercreutz som ger klartecken att starta dubbelspelet. Sterner fick också ”spelmaterial” att lämna över. Per Sterner är nu utan att han vet om det själv, efter en föredragning hos statsminister Per Albin Hansson och konsultativa statsrådet Nils Quensel, utsedd att medverka i ett spionerispel, där Sterner är den förste svenske kontraspionen i denna kedja. Statsministerns sanktion betydde också att säkerhetstjänsten kunde kraftsamla kring Sterners kommande kontakter. Spelet kunde börja! Då Per Sterner kommer till hotellet blir han tilltalad av en man som kallar sig ”Jim”. De träffas flera gånger på Standard Hotel och även på Grand hotel i Östersund. Sterner fick pengar av ”Jim” och skrev under ett kvitto. Sterner var väldigt skicklig i sina kontakter med ”Jim” och lyckades så småningom få honom, att identifiera sig med sitt pass. ”Jim” visade sig vara Karl-Hugo Bjurling. Sterner skriver en rapport om mötet som han skickar, tillsammans med pengarna han fått av Bjurling, till Adlercreutz. Säkerhetstjänstens spaningsrotel kommer snabbt fram till att Bjurling är montör och känd av polisen sen tidigare som straffad spritsmugglare. Bjurlings telefon avlyssnas, han skuggas och kartläggs. Per Sterner ges nu att täcknamn:103. Adlercreutz hämtar täcknamnet från ”Finlands 103 dagar långa heroiska kamp”. Karl-Hugo Bjurling får täcknamnet 104. De åtta avdelade säkerhetspoliserna gjorde ett fantastiskt spaningsarbete. Tillsammans med kommunikationskontrollen och ledningen för insatsen avslöjas en lång rad män och kvinnor som varit behjälpliga med eller lämnat uppgifter till Sovjet.
Nils Erik Norgren 105, Anna Svensson 106, Sven Svensson 107, Viktor Starotsin 108 och Vassilij Sidorenko 109. Viktor Starotsin var ackrediterad sovjetisk tjänsteman, en ackreditering som UD vägrade förlänga. Han lämnade Sverige i november 1941.
I slutet av april 1941 beslöt Adlercreutz att dra Sterner ur spelet som kontraspion. Han utnyttjade avslöjandet av riksdagsstenografen Belin och att en flygare vid namn Christiernsson hade gripits. Detta borde kunna accepteras av Sterners uppdragsgivare som skäl för att inte längre fortsätta som spion. Med detta lät sig intouristcheferna Starotsin och Sidorenko sig nöja. Dom hade ju ytterligare en värvad och välplacerad spion inom det svenska flygvapnet: Arne Jung. På våren 1941 ringde Adlercreutz till Jung vid F6 i Karlsborg och berättade att två kvinnor var utsända av en agent och skulle kontakta Arne Jung. Detta var en förvarning som Adlercreutz säkerligen redan hade fått av spaningschefen Lundquist med tanke på den intensiva övervakning som pågick av personerna i ”sifferserien”. Jung blev också kontaktad, men fullföljde inte kontakten. Efter det att Starotsin flugits till London övertogs ledarskapet för den sovjetiska spioneriverksamheten av ”109:an” Vassilij Sidorenko. Han och hans kontakter övervakades intensivt. Därvid upptäcktes att den 27- årige Sidorenko hade fått kontakt med en 17-årig svensk skolflicka och att de börjat umgås. Detta ledde till att hennes styvfar, som var sergeant vid pansarregementet P3 i Strängnäs, började spionera, fick betalt och överlämnade hemliga underrättelser om det svenska pansarvapnet till ”109:an”. I september 1942 anhölls och häktades både den svenske sergeanten och Sidorenko. Båda dömdes till 12 års straffarbete. Per Sterners ”siffergrupp” var nu bakom lås och bom. Chefen för det svenska underrättelseavdelningen överste Carlos Adlercreutz skrev i ett brev till Sterner: ”Jag begagnar detta tillfälle att tacka Kapten för den goda hjälp som lämnats avdelningen.” Adlercreutz såg också till att den nu 33-årige Per Sterner den 13 november 1942 blev Riddare av den Kungliga Wasaorden ”för väl förrättade allmänna värv och uppdrag”. 1947 befordras han till major och året därpå fick han mottaga Svärdsorden. Sterner flyttade efter sin pensionering till Malta där han avled 1983. Efter det att Sidorenko fått sin dom startade en hätsk presskampanj från Tass/Pravda där man anklagade Sverige för att behandla Sidorenko illa i fängelset och ge honom grismat. I Sidorenkos personakt som finns på säkerhetstjänstens arkiv i Arninge, kan man läsa att Sidorenko är en besvärlig fånge som skriker och slåss, vägrar äta och hävdar att han utsatts för tortyr av fängelsepersonalen. Så här skriver det svenska sändebudet Wilhelm Assarsson: Den 31 augusti 1943 gav Molotov mottagning för de från Samara återvändande diplomaterna på Spiridonovkapalatset. Under festens lopp kom Molotov fram till Assarsson och sade i kommandoton: ”Frige Sidorenko, det är vad vi fordrar i första hand”. Assarssons invändningar att Sidorenko fått det straff svensk lag föreskrev i ett fall som hans, samtidigt som de svenska medborgare som överbevisats om att ha utlämnat militära hemligheter åt honom hade dömts till långa fängelsestraff, ville Molotov inte lyssna på utan lämnade mig tvärt, i det han sade ”Ni måste göra något åt saken”. Vid ett tillfälle hösten 1943 träffade Assarsson den norske ambassadören Rolf Andvord i sällskap med den amerikanske ambassadören i Moskva, William Standley och hans nära medarbetare Llewellyn Thompson.
Molotov skulle enligt Thompsons uppfattning aldrig själv ha gripit in iSidorenkos öde på sätt som skett, om han inte fått order härom av Berija. Både Andvord och Thompson ansåg att Sidorenkos frigivande skulle betydligt lätta upp den nu rådande spänningen mellan Moskva och Stockholm. Under hösten skickade Assarsson flera telegram till UD för att förmå den svenska regeringen att på något sätt få Sidorenko frigiven. 29 oktober 1943 på kvällen i samband med utrikesministermötet i Moskva, gavs en stor konsert där även den diplomatiska kåren var inbjuden. I pausen träffade Assarsson Molotov som med hög röst och allvarlig min frågade varför Sverige inte hjälpte Sovjet och varför inte Sidorenko frigavs. Den 6:te november var det åter en stor segerfest i Spiridonovkapalatset. Utrikeskommissarien riktade ett par ord till var och en av beskickningscheferna och skakade hand med dem. Då Molotov kom fram till Assarsson skakade Molotov bara på huvudet och mumlade något om nödvändigheten av bättre förbindelser med Sverige. Plötsligt höjde han rösten och förklarade att Sidorenko var det mörka molnet i våra förbindelser - varefter han vände mig ryggen och gick vidare till nästa man i raden. Efter någon timmes pokulerande tyckte Assarsson att det kunde vara lämpligt att lämna sällskapet. För att komma ut måste Assarsson passera Molotovs bord. Olyckligtvis fick han syn på mig, reste sig upp, gick fram och grep tag i armen, under det att han utropade: ”Ni låter Sidorenko dö av svält och misshandel i fängelset” Utrikeskommissarien hade uppenbart spätt på segerruset med åtskilliga glas vodka. En mig obekant militärattaché ställde sig plötsligt mellan oss och sade i förebrående ton till värden, att man inte fick behandla gäster på det här sättet. Då vände Molotov sin vrede mot min hjälpare, och jag var feg nog att hastigt försvinna. Jag hann emellertid observera hur Vysjinskij kom framstörtande för att leda sin vacklande chef tillbaka till bordet. Det blev en minnesvärd men föga angenäm kväll, skriver Assarsson i sin memoarbok: I skuggan av Stalin. 17 november träffar Assarsson Pavlov. Denne meddelade att Sidorenko var oskyldig och att han torterades i det svenska fängelset. Sovjetregeringen begärde inte benådning utan ett omedelbart frigivande. 18 december 1943 kom så utvisningen av Assarsson och militärattachén Hans Nygren. I en lång rad av delvis avkodade telegram mellan Stockholm och Moskva och Moskva - Stockholm förkommer namn som: Vysjinskij, Stege (Sidorenko), Semenov, Vetrov, Georg Branting och Günther. I ett av Venonatelegrammen avsänt från Stockholm till Moskva den 8 december 1943 står det: ”The Swedes have stated in secret that they propose ( 2 groups unrecovered) 3 to 4 weeks to free ”Stege”.
För både straffångarna Sidorenko och Alfred Frederik Rickman hade nådeansökningar inlämnats. Från en kvarlämnat anteckning i besvärsdiarium 1943 angående Rickman, kan man läsa att nådeansökningen inkom den 11 januari 1944. (Någon anteckning i besvärsdiariet rörande Sidorenko har ej gått att finna, likaledes är SIS, Statens InformationsStyrelse s k grå lappar som meddelade vad som fick meddelas allmänheten i radio och tidningar, försvunna ur sin mapp på Riksarkivet under perioden 11 februari - 28 april 1944). Både Sidorenko och Rickman fick den 14 januari i HD avslag på sina ansökningar. Båda besluten om avslag låg färdigutskrivna och skulle enligt texten meddelas dem någon gång under mars månad. 
Det politiska Sverige och det juridiska Sverige gick i otakt. Fördröjningen av frigivningen av Sidorenko irriterade ryssarna. Den samtidiga bombningen av Stockholm och Strängnäs på tisdagskvällen den 22 februari 1944 gjorde det fullständigt klart för den svenska statsledningen vad ryssarna menade och att det var bråttom. Vid konseljen på Slottet i Stockholm fredagen den 25 februari kunde de färdigskrivna avslagen användas.
Dagen efter bombningen onsdag den 23 ferbruari träffar George Labouchere från Brittiska Ambassaden utrikesrådet Staffan Söderblom som säger så här. 
Bombningen av Stockholm och Strängnäs var noga förberedd och ägde rum samtidigt som ett högtryck låg över Skandinavien. Stockholm hade kl 19.00 den 22 februari - 2gr, W 2m/s och sikten 8 i en 9-gradig skala där 9 betyder en sikt på mer än 50 km. Samma kväll startade, på order av fältmarskalk Golovanov, en bombarmada på 220 plan för bombning av Åbo, Helsingforsoch Kotka. På måndagen den 21 februari kom flygaren Olle Malmsten, som flög för A401 i ett inhyrt civilt plan SE-AFK, i nära kontakt med ett tvåmotorigt plan vid två tillfällen. Dels 20.35 vid Gåshaga och senare 20.47 då han åter såg planet från sin position över Aspudden. Olle kunde iakttaga det okända planets avgasflammor då det försvann ut mot Saltsjöbaden. Även på fredag den 25 observerades ett okänt plan över Orkesta 19.39 enligt Dagrapport 582 rörande flygaktivitet 19440225. (Krigsarkivet). I Krigsdagboken kan man på Krigsarkivet läsa att man i Stockholms skärgård avlyssnat och pejlat okänd U-båt den 9/2, 20/2, 23/2, 24/2, och den 27/2 1944. Sedan Lettland besatts av sovjetiska trupper öppnades den 1 juli 1940 en regelbunden flygtrafik av Aeroflot mellan Riga och Bromma. Planet från Riga anlände måndag, onsdag och fredag kring 13.30 och avgick morgonen därpå vid 08.00. Trafiken pågick vecka efter vecka hela året. Bara under 1940 blev 8 olika piloter väl bekanta med inflygningsrutten mot Bromma i olika väder, sommar som vinter. Denna flygtrafik upphörde i och med operation Barbarossa. Inflygningen mot Stockholm och Strängnäs skedde nära Svenska Högarna. Planen, antagligen C-47 (Douglas), flög in med 14 minuters mellanrum för att samtidigt anlända till sina respektive mål. Planet som bombade Strängnäs kretsade enligt Regementschefen Erik Cavallis rapport, i ca 10 minuter över Strängnäs innan det dök in mot området vid P3 från SSO och släppte sin minbomb. Ytterligare en anmärkningsvärd iakttagelse kring flygaktiviteten den 22 februari 1944 finns att läsa i Mäkäles bok ”Helsingfors i lågor”: ”Varför sådan förvirring bland planen? På Juurikorpis radioavlyssningsstation ca 15 km norr Kotka, följdes planen av löjtnant Rope Kojonen noggrant med alla radiomeddelanden och genom pejlingar.” Samtidigt inträffade även något annat märkligt. Före bombplanens start hade två sedvanliga väderspaningsplan utfört sin egen rundflygning. Flygrutten hade gett upphov till slutsatsen att Åbo var målet, varefter planen hade återvänt till sin bas i Leningradområdet. Förvåningen blev stor då ytterligare tre ”väderspaningsplan” gick på stadig västlig kurs, utan att bry sig om de plan som flög mot Åbo. Dessa tre plan påverkades inte av de störande faktorer, vilka fick de övriga planen att flyga hit och dit, utan rutten var rätt målmedveten. I Finland var man visserligen medveten om att väderspaningsflygarna hörde till ADD:s bästa navigatörer, och alltid flög dit avsikten var. Väderplanen befann sig redan söder om Åland, men riktningen var oförändrad. Taktikofficeren som stod bredvid Kojonen vid kartan frågade halvt på allvar: ”Ska vi ge Stockholm en flygvarning?” Kanske hade man förflyttat en radiostation på helt annan plats utan att ändra våglängd? Kojonen hade ingen tid att fördjupa sig ifall saken förhöll sig så eller inte, men han hade i alla fall fått orsak att påskynda lokaliseringen av ADD:s fasta radiofyrar och motsvarande navigationssystem. Snart fick man också resultat. Redan på söndagkvällen den 27 februari satt Sidorenko och hans fru på ett flygplan på väg till Skottland. Beträffande Alfred Rickman så var det lite mindre bråttom med hemtransporten. Han åkte till England i ett kurirplan den 14 mars 1944.För Ambassadör Blücher som var placerad i Helsingfors och hade goda informatörer stod hela sammanhanget fullständigt klart. Därför kunde han i ett telegram i början av mars 1944 till Auswärtiges Amt i Berlin förklara orsaken till bombningen av Stockholm och Strängnäs. 
Samtidigt med bombningen befann sig President Paasikivi och Sovjets ambassadör Alexandra Kollontaj i Saltsjöbaden för att samtala om ett eventuellt vapenstillestånd mellan Finland och Sovjetunionen. I ett svar på min förfrågan i ämnet som jag fått från Ryska federationens Centralarkiv (TSAMO) den 27 maj 2008 Nr 1/2498 återges bara den dåtida Moskvaradions förnekande av att sovjetiska plan skulle ha fällt bomber mot Stockholm. I en kommentar till svaret skriver S.Tjuvashin: På basis av arkivdokument kan konstateras att den 22 och 23 februari 1944 utfördes bombanfall endast mot städerna Helsingfors, Åbo och Kotka i Finland. Ett ”navigationsfel” är uteslutet på grund av allt för divergerande riktningar och avstånd. En annan intressant sak som står i den dåtida sovjetiska kommunikén är: ”Moskvaradion har officiellt meddelat, att till följd av det sovjetiska flyganfallet mot Åbo natten mellan 22 och 23 februari har fyra flygplan förlorats.” Finnarna sköt ner ett bombplan vid Åbo. Vad hände med de andra tre bombplanen? Jfr Mallets telegram till Krigskabinettet i London. 
Från svensk officiell sida gör man fortfarande gällande att den sovjetiska bombningen berodde på felnavigering. Denna händelse som innehåller många obesvarade frågor har ännu inte belysts historiskt trots att 70 år nu har passerat. Tyvärr står retoriken kring den svenska respektive den ryska uppfattningen om händelsen kvar på 1944 års nivå. Vecka 8, 1944 förfaller för mig vara den tidpunkt då Sverige definitivt ändrar sin ståndpunkt. Från eftergivenhet emot det nazistiska Tyskland till eftergivenhet inför det kommunistiska Sovjet. Jag anser, efter att under flera år ha forskat kring denna fråga, att bombningen den 22 februari 1944 mot Stockholm och Strängnäs ur Sovjetisk synpunkt var en väl avvägd diplomatisk och militär åtgärd som bidrog till att förkorta andra världskriget och som också så småningom fick eftersträvad effekt. Därför borde alla fakta läggas fram kring denna lilla händelse, i skuggan av världskriget, så att incidenten definitivt kan läggas till handlingarna. Sven-Åke Björk Fortfarande, 2014, presenteras på en anslagstavla vid Eriksdalsbadet i Stockholm nedanstående. Orden ”tappade” och ”av misstag två” är lögn. 
|
|||||||||||||||
© Svensk Flyghistorisk Förening Region Stockholm |
|||||||||||||||
De båda flygarna uppmanades att skriva ned sina upplevelser från flygkollisionen och vad som hänt under den fyra månader långa krigsfångenskap. De skrev ned sina upplevelser för hand med block och blyertspenna på Adlercreutz tjänsterum. Deras handskrivna rapport hemligstämplades och låstes in. Det var bara överste Adlercreutz som kände till innehållet. Det var en trygghetsgaranti för Sterner och Jung.
Vassilij Sidorenko som under hela sin vistelse i Sverige var sysselsatt med olaglig informationsverksamhet, saknade däremot ackreditering och kunde därför lagföras i Sverige.
Thompson sade i samtal med Assarsson att han hade funderat mycket över anledningen till Kremls uppenbart ovänliga inställning mot Sverige. Den kunde inte gärna uteslutande bero på svenska regeringens overksamhet i den finska fredsfrågan. Thompson höll före att Sidorenkofallet spelade en stor roll härvidlag. Sidorenko tillhörde antagligen den hemliga polisen, NKVD, en betydlig maktfaktor som Stalin själv måste ta hänsyn till och till och med också någon gång böja sig för. Berija, organisationens chef, den mest fruktade och näst Stalin kanske mäktigaste mannen i landet stod måhända i något slags rent personligt beskyddarförhållande till den ovanligt unge agenten Sidorenko.
Räknat från den 8 december 1943 så borde alltså Sidorenko ha frigivits senast den 7:de januari 1944.